Fler Konserter
Iron Maiden
Globen

Tool
Sleep Train Amphitheatre

Red Hot Chili Peppers
Arco Arena
Pearl Jam
Bill Graham Civic Auditorium

Counting Crows
Sleep Train Amphitheatre

Live
The Fillmore
 
Setlist
Okänd
Relaterat
In Flames

När jag gick in på den utsålda Arenan på Fryshuset i Stockholm stod redan det handikappade Sepultura på scenen och malde sig igenom ”Dead Embryonic Cells” från Arise (1991). Handikappade förresten, trots att trummslagare Igor Cavalera är hemma och är pappaledighet så spelar inhoppande Roy Mayorga (ex-Soulfly) med sådan energi att saknandet efter den kvarvarande Cavalera brodern snart glöms bort. Sepultura spelar ett kompetent set som till största del består av bandets största låtar som ”Refuse/resist”, ”Territory” och ”Arise”. Några låtar från nya skivan ”Dante XXI” spelas och så även ett fåtal från övriga Derrek Green skivor. Sjävl saknar jag dock ”Sepulnation” från Nation (2001).

Publikreaktionen på Sepulturas konsert är sval och det tänder inte till ordentligt förren i avslutande ”Roots Bloody Roots”. Vad detta beror på kan jag inte svara, Sepultura bjuder på ett riktigt greatest hits set som borde tända även den mest garvade publik. Så blir det dock inte ikväll och jag tror det beror på att båda Cavalera bröderna är frånvarande. Gitarristen/vrålaren Max har Sepultura fansen saknat sedan dennes avhopp 1996 och nu när även Igor tillfälligt lämnat ifrån sig trummpinnarna känns det kanske inte riktigt som Sepultura längre.

In Flames tar över scenen vid 21:30 och öppnar överaskande med den fem år gamla ”Pinball Map” från 2001 års Clayman. Jag var nog inte den enda i den 3000 man starka publiken som förväntat mig att öppnande låt skulle vara första låten, ”Take this Life” från purfärska Come Clarity. Konventioner har dock aldrig varit In Flames stil och det märks konserten igenom, exempelvis tar man upp en gästsångare från publiken under ”Bullet Ride”. Detta för att sångare Anders Fridén (enligt egen utsago) ska få ”tömma katetern och smutta whiskey”. Gästsångare Tim  sköter uppdraget med bravur och man undrar hur spontant och orepeterat det egentligen var.

In Flames blandar och ger konserten igenom, en övervikt på senare album kan skönjas men låtar från hela karriären spelas. Från de tidigare plattorna märks framför allt ”Behind Space” som piskar publiken på sant death metal manér. Min personliga favorit ”Insipid 2000” från Colony (1999) får sig, till förrfattarens stora glädje, en genomgång. Stockholms publiken bjuds under kvällen också på en världsprämiär då titelspåret från Come Clarity spelas live för första gången.

Musikalist går det som vanligt inte att klaga på bandets framförande, In Flames har kanske den högsta lägstanivån i metal världen idagsläget. Det man kan klaga på är att In Flames inte riktigt håller för ett så långt set (i runda tag 90 minuter) utan att börja kännas monotona. Förra året såg jag bandet öppna för Judas Priest och då samtidigt sopa mattan med nämnda legender. Då hade dom en speltid på 45 minuter och gick ut för att bevisa något, i kväll hade dom snarare uppgiften att predika för redan frälsta vilket är en avgörande skillnad.

Text: Martin Trägårdh Foto: jw009d6141@blueyonder.co.uk

Publicerad 14 April 2006

Kommentarer:

Namn
Kommentar
Skriv: Qaee (case-sensitive)
Dra pilen till höger (Kräver JavaScript)
arrow-right_white.gif