Fler Artiklar
Vart tog bandet vägen?
Retrokick eller ointressant?
 
Mer information
Lindaperry.net
Linda Perrys officiella hemsida


Soulasylum.com
Soul Asylums officiella hemsida


Skifs.se
Björn Skifs officiella hemsida


Skinmusic.net
Skins officiella hemsida


Twistedsister.com
Twisted Sisters officiella hemsida


Smashingpumpkins.com
Smashing Pumpkins officiella hemsida
Vart tog bandet vägen?

Musikindustrin är idag en mycket färgrik historia och innehåller fler genrer än vad jag innehar strumpor utan makar. Det är kanske inte så svårt att förstå att det krävs idogt arbete och en duktig stab för att få en syl i vädret som artist, men konsten att klammra sig fast en längre tid är ett uppdrag i sig. Visst, att vara unik eller rent av vara begåvad hjälper, men externa krafter i form av dåligt skivbolag, geografi, och trender till exempel, kan kväva även de mest erfarna av artister. Nu sitter jag dock inte och skriver om grupper som varit aktiva i 15 år med en ljummen men framgångsrik karriär i sin egna genrer, utan mer ett betraktande ur ett globalt perspektiv.

Måste erkänna att min barndom var präglad av pudelrock, där band som Scorpions, Judas Priest och Europe var en del av det tvång mina äldre bröder så gladeligen utsatte mig för. Att bli utklädd till Gene Simmons, Vince Neil eller något annat hårdrocksmonster var en del av min vardag och jag spatserade nästan dagligen med gummistövlar och något hemmagjort instrument i mina händer. Tupperware kan faktiskt bli utmärkta pukor och en händig fader skapar lätt en trägitarr som en 6-åring älskar. Min synvinkel kan därför till viss del vara tendensiös, men vad den tiden dock lärde mig, är hur förödande trender kan vara för vissa band.

Så låt oss hoppa in i världen med avdankade rockare, bortglömda syntare och fattiga riddare. Att prata om alla band är tämligen meningslöst och tråkigt, så jag har därför koncentrerat mig på några grupper som allt för ofta dyker upp i tanken medan man kör bil eller läser en bok - både på gott och ont.

4 Non Blondes

Det finns nog få som inte hörde, vare sig man ville eller inte, superhiten ”What’s Up" när den uppenbarade sig på alla tänkbara medier i slutet av 1992. Skivan ”Bigger, Better, Faster, More!” som släpptes samma år blev en storsäljare och skeppades till mer än 6 millioner hushåll världen över. Det, som namnet antyder, mörkhåriga bandet svalnade ganska snabbt. De hann med att skriva filmmusik och mottog en större mängd priser men gick skilda vägar 1995, mitt under inspelningen av uppföljaren. Sångerskan Linda Perry klagade på hur bandet utvecklades musikaliskt och har släppt 2 solo-skivor sedan dess. När väl det gick i graven övergick hon till att skriva låtar till andra artister, och då ironiskt nog till bland annat Christina Aguilera och Pink – artister i just den genre som fick Perry att hoppa av 4 None Blondes.

Soul Asylum

Det Amerikanska bandet Soul Asylum var redan rutinerat och hade 6 album på nacken, inklusive ”Grave Dancer’s Union”, innan singeln ”Runaway Train” började spelas på radiostationer runt om i världen. Och som den spelades. Låten i fråga förvandlades lite till en sommarplåga och gav bandet det kändiskap som dom så länge väntat på. Videon till nämnda låt spelades in med olika avslut, ett för varje land den spelades i och innehöll bilder på försvunna barn och hjälpte faktiskt till med återfinnandet av flera personer. Minnesotabandet försvann dock från kartan strax därefter, retirerade till sin egen genre för ett sedan försvinna helt. Många soloprojekt följde och bandet kastade in handuken 1998 men har efter bassisten Karl Muellers bortfall (dog av cancer 2005) bestämt sig för att släppa ytterligare en skiva. Men någon kommersiell framgång blir det nog inte att tala om.

Björn Skifs

Det går inte att skriva en lista av denna natur utan att nämna allas vår hjälte, Björn Skifs. Visst han är och kommer nog så att förbli populär i Sverige, oavsett om det är musik, TV, eller film, men vad världen minns honom som är Mr. ”Hooked On a Feeling”. Hans tolkning av Billy Joe Thomas 70-tals hit låg etta på amerikanska Billboardlistan under en lång period 1974 och ”Ouga Chaka” är nog den enda obegripliga fras man kan idag säga offentligt utan att bli betraktad som psykopat. Dessutom är nog låten en av få man kan nynna på för att sedan få sällskap av andra medmänniskor i bankkön. Han är fortfarande väldigt aktiv inom musiken, om än inte ur ett globalt perspektiv, och filmen ”Joker” är faktiskt fortfarande väldigt underhållande.

Soft Cell

Konststudenterna Marc Almond och Dave Ball bildade Soft Cell i England 1980 och återlivade ett år senare Four Preps-låten ”Tainted Love”. Deras elektroniska touch landade dom väldigt stora framgångar. Singeln låg etta på listor i 17 länder och introducerades till Guinness Rekordbok efter sina 43 veckor på Billboard Hot 100. Soft Cells version är fortfarande omåttligt populär på dansgolv världen över och har sedan releasen blivit samplad åtskilliga gånger. Bandet splittrades snabbt därefter, trots fortsatta framgångar i England, men har trots olika soloprojekt aldrig lyckats komma tillbaka till dom stora massorna. 2003 återförendades dom dock mot alla odds igen, något som mest troligt bara kan beskrivas som pengahunger. Man kan nog med allra största sannolikhet fortsätta kalla bandet en ”one hit wonder”.

Twisted Sister

På 80-talet kunde man få vilket bandnamn som helst att låta coolt, fräckt, och häftigt. Tragiskt nog så uppfattades även sminkdockorna i Twisted Sister som något man också borde lyssna på, trots deras bandnamn. Med det långa pudelhåret och spackeltäckta kinderna erövrade de världen med singeln ”We’re Not Gonna Take It”. Plötsligt uppfattades de skygga maskarabärande syntarna i skolan som normala och folk började bära diverse osmakliga detaljer på kläderna som såg lika hemska ut då som nu. Trots den milda framgången med ”I Wanna Rock” så försvann gruppen från världsatlasen och härjade sedan bara i en redan döende hårdrocksgenre tills dom gick skilda vägar 1987. Den klassiska medlemslistan återförenades efter 10 års tystnad och spelar nu mest bara för skoj skull. Deras låtar återfinns idag, komiskt nog, mest i hockeyarenors ljudsystem och på andra sportevenemang.

Skunk Anansie

Sångerskan Skin, eller Deborah Ann Dyer som hon i själva verket heter, är rakad, svart, homosexuell, och har en väldigt unik röst. Inget av det var speciellt fördelaktigt i det fördomsfulla samhälle vi då levde i. Dessutom så hade bandet, enligt dom själva, ”orättvist stämplats som ett politiskt band”. Men detta till trots så lyckades Skunk Anansie med det omöjliga. Nu blev dom dock inte kommerciella succéhistorier av extrema mått men sålde sjusiffrigt och öppnade samtidigt portarna till många andra band som annars skulle sticka folk i öronen. Bandet slog igenom 1995 då singeln ”Weak” släpptes tillsammans med debutskivan ”Paranoid & Sunburt” som senare ledde dom till titeln ”Bästa Liveband” enligt musiktidningen Kerrang. Mycket tragiskt nog hade även denna historia en kort livslängd och Skin hoppade av tåget 2001 i fördel till hennes soloprojekt. Trummisen Mark Richardson började sedemera i rockbandet Feeder medan gitarristen Martin Ivor Kent experimenterade på annat håll. Någon återförening är det inte på tal om då Skin släppte sin andra skiva ”Fake Chemical State” tidigare i år med en turné som följd. För ett eventuellt framtida Skunk Anansie-sug, så finns det i alla fall 3 skivor med bandet som man kan trösta sig med.

Smashing Pumpkins

Det kanske är fel att ta med Smashing Pumpkins på denna lista för att trots att gruppen inte spelat tillsammans på 6 år, så har bandets medlemmar figurerat i media och på topplistor i band så som Zwan och A Perfect Circle. Smashing Pumpkins slog igenom med ett stort brak i och med skivan ”Siamese Dreams” och slog alla tänkbara rekord med konceptskivan ”Mellon Collie And The Infinite Sadness”. I stort har gruppen inte ens glömts bort men är således ett praktexempel på hur band med det lilla magiska kan förbli legender. Få band i denna genre är omsluten med sådan mystik som Smashing Pumpkins och blir nog bara omkörd av Nirvana i den klassen. Till både nya och gamla fans belåtelse och förvåning hoppar originalmedlemmarna i det tidigare stormiga Smashing Pumpkins åter igen in i studion senare i år för att påbörja inspelningen av deras framtida album. Om det är ett smart drag återstår att se men jag ser en potentiell risk att deras image kan till viss del förstöras, om nu inte Zwan och Billy Corgan redan gjort det.

Jag funderar ofta på vilka band som kommer att representera 2000-talet. Vilka blir detta årtiondes ”one hit wonders” och vilka covers kommer innebära en större plånbok hos låtens kretör? Jag antar att vi återkommer till det om ungefär 10 år men fram till dess så nöjer jag mig med att lyssna på radion på halvfart då det just nu finns många spännande skivor som väntar bakom kröken. Vad jag dock önskar är att skivbolagen kunde sluta spendera mångmiljonbelopp på att motverka den illegala fildelningen och istället lägga samma summa pengar på artister som behöver det. Alla vinner på det i slutändan och jag kan åter igen skriva en liknande lista - även det på både gott och ont.

Text: Peter Bergstrand Foto: Artistdirect.com

Publicerad 15 Maj 2006

Kommentarer:

Namn
Kommentar
Skriv: RgVP (case-sensitive)
Dra pilen till höger (Kräver JavaScript)
arrow-right_white.gif