Fler Skivor
Saybia
Eyes On The Highway
Machine Head
The Blackening
Vanessa
The Wise & The Constant Guardian
Finger Eleven
Them vs. You vs. Me
Isis
In The Absence Of Truth
The Haunted
The Dead Eye
 
Låtlista
 1. Intro
 2. The Diary of Jane
 3. Breath
 4. You
 5. Evil Angel
 6. Until The End
 7. Dance With The Devil
 8. Topless
 9. Here We Are
10. Unknown Soldier
11. Had Enough
12. You Fight Me
13. Outro
Breaking Benjamin
(Hollywood Records), 2006

Modern Rock-genren är idag en mycket etablerad musikstil och har i och med det också fyllts till bredden med lyckosökare som börjar få genren att kännas grå och tråkig. Samma sak hände med hårdrocks-genren på 80-talet. Pudelrockarna förökade sig i samma takt som en influensa gör på ett fullsatt dagis och det hela blev så mättat att ingen orkade bry sig längre. Så varför ska man bry sig om Breaking Benjamin, ett band som plaskat i denna Modern Rock-pöl i blotta fem år?

Det är kanske inte något spektakulärt över dessa Pennsylvania-grabbar, men något som skiljer dom från mängden är deras förmåga att ta till vara på sina talanger och skapa något som låter otroligt tight och genomtänkt. Och den senaste kompositionen ”Phobia” är inget undantag. Här bjuds det på rock av den högra skalan och plattans öppningsspår och första singel ”The Diary of Jane” tar vid där föregångaren ”We Are Not Alone” slutade. Det är mycket igenkännande och några fula ugglor som lurar i mossen är det inte tal om.

Nog för att Breaking Benjamin alltid på sätt och vis varit ganska snälla känns ”Phobia” än mer inriktad mot radion än tidigare skivor. Men det är nog inte så underligt med tanke på en produktion som överstiger summan av en vanlig Svenssons livsinkomst och en succé som följd är nästan ett måste. Detta till trots ska man inte bli allt för avskräckt. Skivan är fylld till bredden med riktigt medryckande, nästan beroendeframkallande tongångar. Kasta in det faktum att frontfiguren Benjamin Burnley har en av genrens bästa röster så får du en ganska bra bild på detta samspel.

Låtar som ”Here We Go” och ”Until The End” är evidenta skippers som har noll fotfäste och är mer genomskinliga är plexiglas. Men även dom bästa låtarna börjar efter mycket lyssnande kännas torftiga och blir rent utav nästan jobbiga att lyssna på. På det hela är skivan ingen triumf precis, men låtarna är konstigt nog riktigt bra utan sina syskon, och kommer att bli höjdpunkten på vilken blandskiva som helst. ”Dance With The Devil” och ”Had Enough” kommer under en lång tid framöver alltid ligga nära tillhands och är du svag för Nickelback och Staind så finns det ingen tvekan om att detta faller dig på läppen.

Text: Peter Bergstrand

Publicerad 03 Oktober 2006

Kommentarer:

Namn
Kommentar
Skriv: aISM (case-sensitive)
Dra pilen till höger (Kräver JavaScript)
arrow-right_white.gif