Fler Konserter
Iron Maiden
Globen

Tool
Sleep Train Amphitheatre

Red Hot Chili Peppers
Arco Arena
Pearl Jam
Bill Graham Civic Auditorium

Counting Crows
Sleep Train Amphitheatre

Live
The Fillmore
 
Setlist
HRSA
Calling You
You Make Me Smile
What If We Could
Everlasting Friend
Into the Ocean
Ugly Side
Drilled a Wire Through My Check
Razorblade
Hate Me
Come in Closer
Overweight
---
18th Floor Balcony
X Amount Of Words
Relaterat
Foiled
Skiva
Blue October

Det är ett blött år i Sacramento. Regnet har obehindrat fallit ned på vattenskygga Kalifornien-bor i flera månaders tid nu och skapat ett mindre kaos. Det har inte förkommit så pass mycket nederbörd på väldigt länge och folk har börjat bli både trött och less på väderkonditionerna. Det är då tur att man kan rymma till diverse evenemang för att undgå den eviga blötan. Senaste i raden värd att nämna är Texas-baserade Blue October som har gett sig ut på en liten promotion turné i ära till deras fjärde fullängdare ”Foiled”. Just denna spelning i Orangevale var en privat tillställning där man enbart kunde komma in med vunna biljetter från en lokal radiostation. Jag är personligen skeptiskt till sådant eftersom det utesluter ett visst antal fans som verkligen vill komma in och istället så tar sig människor med svalt intresse sig in, och tar enligt mig, onödig plats. Just denna gång blev jag glatt överraskad då det fanns gott om hängivna anhängare som hängde utanför The Boardwalk, flera timmar i förväg.

The Boardwalk är ett mycket litet ställe, som normalt huserar band med liten exponering i media samt är relativt små, och har en maximal kapacitet på 200 vilda. Med andra ord ett perfekt ställe för ett jippo av denna kalliber. Det märks att det är en åldersgräns på 21 år denna kväll då baren var lika späckad som ett vattenhål i den torraste av öknar. Stämningen var väldigt hög och folk minglade friskt, precis som om alla kände alla. På senare år så har jag omedvetet placerat mig lite grann i bakgrunden på konserter för att betrakta skådespelet på ett bekvämt avstånd. Det blir som så mycket enklare att analysera vad jag upplever samt att jag känner att vara aktiv i publiken tillhör mitt förflutna. Efter ett par öl och ett mycket trevligt samtal med några aktiva medlemmar i Blue Octobers fanclub så var den regeln ett minne blott och jag fann mig själv längst fram tillsammans med detta galna gäng. Jag befann nästan obehagligt nära scen då man enkelt kunde dra ut diverse elektroniska element som fanns fasttejpat på det försiktigt upphöjda golvet genom att enkelt sträcka fram armen. Jag är klumpig av natur och är mindre intresserad av att vara orsak till att någons gitarr ”mystiskt” slutar fungera.

Även fast förbandet People In Planes rockade lös utan hämningar och bjöd på en oförglömlig spelning så märktes det att det var brödraparet Furstenfeld och Co. som folk ville se, då det fortfarande var mycket trångt vid ölpumparna. Saken blev inte bättre av att Blue October blev nästan 45 minuter försenade på grund av problem med deras ljudbord. Men när väl en kavajklädd Justin Furstenfeld beträdde scenen och tog sina första noter i “HRSA”, så visste jublet inga gränser. Boardwalk bokstavligen kokade och jag blev mäkta förvånad, och förstod ganska snabbt att man tog del av något speciellt. Eftersom jag stod längst fram så gick det inte att undgå att bli totalt medryckt till den milda grad att tid och rum upphörde att existera. Frontmannen Justin höll en konstant fysisk kontakt med åskådarna, mig inkluderat, och när han vid ett tillfälle med en mycket diskret rörelse smugglade in ett av hans plektrum i min hand, så kunde jag inte sluta fnittra inombords som en fanatisk tonårsflicka under en Take That konsert.

Hela spelningen var mycket intim, personlig, uppkäftig, och får automatiskt ett mycket dynamiskt djup då de flesta låtar handlar om diverse personliga dilemman och bekymmer som Justin upplevt genom åren och när ”Razorblade” vräkte ut ur högtalarna var det svårt att låta bli att sjunga så lungorna värkte. Vad som dock saknades var violinisten Ryan Delahoussayes djävulsfrisyr samt Blue Octobers tidigare bassist Piper Dagnino, då jag tycker det är på tok för lite instrumentkramande kvinnor i dagens rockgenre.

Även denna drygt två timmar långa spelning hade sitt slut och resterande tiden av kvällen var bandet parkerat bakom ett litet provisoriskt bås där det signerades både skivor, planscher, och tröjor samt samtalades med fans och där bandet ställde upp på en myriad av foton. Hur roligt det än var att diskutera diverse lagar och förordningar i Kalifornien med gitarristen C.B Hudson (han blev ertappad med att röka i baren och blev smått upprörd), så måste man dra sig hemåt. Jag inser snabbt efter några samtal med några smått berusade människor utanför byggnaden, varav en var sångaren i People In Planes, så tror jag inte att det var någon som längre brydde sig om regnet. Det finns ju trots allt, som Blue October själva uttrycker det, ”Blue Sunshine”.

Text: Peter Bergstrand Foto: Carmen Loflin

Publicerad 14 April 2006

Kommentarer:

Namn
Kommentar
Skriv: VLWE (case-sensitive)
Dra pilen till höger (Kräver JavaScript)
arrow-right_white.gif