Fler Konserter
Iron Maiden
Globen

Tool
Sleep Train Amphitheatre

Red Hot Chili Peppers
Arco Arena
Pearl Jam
Bill Graham Civic Auditorium

Counting Crows
Sleep Train Amphitheatre

Live
The Fillmore
 
Setlist
Recovering The Satellites
Hard Candy
Mrs. Potter’s Lullaby
Rain King - Raining In Baltimore
A Murder Of One
Four White Stallions
St. Robinson In His Cadillac Dream
Mr. Jones
A Long December
Hanginaround
---
Round Here
Counting Crows

Värme och åter värme. Sommaren kom väldigt försenad till Sacramento i år trots tidigare temporära värmeböljor. Men den har nu utan tvekan anlänt, och det med besked. Termometern visade kaxiga 38 grader innan solen långsamt försvann, vilket fick minifestivalens besökare att flocka runt vätskedepåerna som vilda gaseller. Ingen tycktes dock misstrivas trots vädret och de skyhöga priserna på drycker men det fanns mycket ont om lediga platser med skyddande skugga. Hela området var omringad av en doft av grillat kött, parfym, och nyklippt gräs, och en nyupptappad öl i form av Miller har nog aldrig smakat bättre. För de få manliga besökare som hittat till utomhusarenan Sleep Train Ampitheatre fanns det en uppsjö av sevärdheter, då denna kväll gick i kvinnans tecken.

Även fast en heldag bestående av Augustana, Goo Goo Dolls, och Counting Crows inte attraherade den manliga skaran något nämvärt var den omåttligt populär och nästan 18,500 biljetter såldes – arenans maximala kapacitet. Jag hade glädjen att uppleva detta spektakel med mina bästa vänner som nyss hade anlänt från Stockholm och det syndes på dom att huvudstadens egna utbud bleknade i jämförelse. Och musiken då? Ja, den var inte fy skam heller.

Detta är inte första gången Counting Crows ger sig ut på en dubbel-turné av denna natur och har tidigare delat huvudansvaret med Live (2000), och John Mayer (2003), men jag tror att Adam Duritz och Co. denna gång hittat det mest passande bandet för detta endamål då deras stilar är mer besläktade än med tidigare band. Jag har däremot aldrig haft något större intresse för dessa musicerande dockor, men Goo Goo Dolls mjukrock imponerade till den milda grad att Counting Crows framtida entré för tillfället saknade betydelse. Scendekoren med enorma lysande skynken, bildskärmar med bildspel från en annat galax och bandmedlemmarnas osäkerhet om de utseendemässigt tillhör popråttorna eller metallmonstren, skapade en mystisk balans i musiken. Till och med en urtvättad hit som “Iris” fick en att nyfiket stå på tå.

Men när det är väl var Counting Crows tur att visa musklerna märktes det vilket band publiken kommit för att se. Det fanns plötsligt inte en enda stillastående själ och det var nästan på gränsen till allsång på Skansen i rocktappning. Men var det verkligen ett helt band man beskådade? Nog för att alla medlemmar fanns på plats, men det hela kändes nästan sjukligt fokuserat på frontmannen Adam Duritz och vad denna man hade att tillföra.

Utrustad med en palmliknande rastafrisyr man länge och väl kan ifrågasätta och röst från en sjunde dimension erövrade sångaren sin publik på en nästan predikande manér. Och där står jag, undrande. Har man hamnat mitt i ett sektmöte eller spelar hjärnan mig ett spratt? Oavsett vad tillät jag mig sjunka in i kråkornas värld och insåg ganska snabbt att det handlade faktiskt om musik och inte om något rabiat massjälvmord.

Det exprimenterades friskt. Det var nästan som om de bestämt sig för att låta så olik sina skivor som möjligt och sedan skratta åt sitt hyss i turnébussen. Det var knappt att “Mr. Jones” kändes igen. Att just denna låt förvrängts till något oigenkännligt är i alla väder bara positivt, men att konstant hålla samma höga experimentlusta konserten igenom blev bara jobbigt, obekvämt, och närapå ointressant. Förstå mig inte fel nu, jag gillar verkligen ändringar. Det är ju trots allt en konsert jag är på. Annars kan man lika gärna stanna hemma och lyssna på skivorna och samtidigt spara en slant. Men någon måtta får det faktiskt vara.

Jag kunde dock inte låta bli att mysa i stora portioner när pianot åkte fram och Duritz själv lirade "A Long December". Allt föll på plats. Det var nu en självklarhet varför all fokus fanns på honom. En mycket briljant sångare med en enorm talang som nu ordentligt sken igenom, och även fast den mänskliga palmen förlängde mästerverket med otaliga minuter, önskade jag att den aldrig tog slut. Counting Crows kunde faktiskt spela några timmar till om jag fick bestämma, men sådant händer bara i drömmar. Mina vänner såg i alla fall mycket nöjda ut efter dagens upplevelse, men att det enbart berodde på konserterna dom nyss bevittnat har jag svårt att tro.

Text: Peter Bergstrand Foto: Tim Mosenfelder

Publicerad 15 Juli 2006

Kommentarer:

Namn
Kommentar
Skriv: gOfC (case-sensitive)
Dra pilen till höger (Kräver JavaScript)
arrow-right_white.gif