Fler Konserter
Iron Maiden
Globen

Tool
Sleep Train Amphitheatre

Red Hot Chili Peppers
Arco Arena
Pearl Jam
Bill Graham Civic Auditorium

Counting Crows
Sleep Train Amphitheatre

Live
The Fillmore
 
Setlist
Rattlesnake
All Over You
Selling The Drama
The River
Mystery
They Stood Up For Love
I Walk The Line
Wings
Lightning Crashes
Lakini's Juice
The Dolphin's Cry
I Alone
Heaven
Show
---
Overcome
Mirror Song
Iris
White, Discussion
Sofia
Voodoo Lady
The Beauty Of Gray
Dance With You
Relaterat
Live

För ett band som varit en av huvudattraktionerna på Pinkpop flera år i rad och stått inför enorma publikmassor dom senaste två Woodstock-festivalerna, så kan The Fillmore med maxkapacitet på 1500 verka som en löjligt liten spelning. Allt är dock inte som det verkar. The Fillmore är en av de mest gedigna platser man kan spela på i San Francisco och har gästats av band som till exempel Metallica (4 gånger under 2003), The Doors, och Tom Petty bara för att nämna några. Och naturligtvis var det sedan länge slutsålt denna kväll.

För den som 1997 stod bland oss andra förväntansfulla på Circus i Stockholm, kommer Lives nya setlist skänka oerhörd glädje. Inte nog med att deras obligatoriskt korta spelningar ändrat skepnad och innehåller nu inte mindre än 22 låtar, Live öppnar också åter igen med ”Rattlesnake”. Du måste nästan varit en av åskådarna under ”Secret Samadhi” turnén för att förstå dess fulla betydelse. Den enorma ljusshow och det minst sagt imponerande ljud man blev bjuden på under öppningsspåret den kvällen, för den delen även hela förställningen igenom, ristade sig djupt i mitt minne och det var som om man stod i Stockholm igen när Edward och gänget uppenbarade sig. Att få gåshud var ofrånkomligt och är något jag inte har upplevt sedan en A Perfect Circle-konsert för 2 år sedan.

Det var dock 9 år sedan den turnén begav sig och grabbarna i Live visar inledningsvis ålderstecken. Dom sprudlade inte av energi precis när det tunga artelleriet från ”Throwing Copper” avverkades i rask takt. Dom får ändå full förståelse från mig för att båda storsäljarna ”All Over You” och ”Selling The Drama” alltid spelas, vilken turné det än må vara, och allt blir tråkigt i längden. Däremot är dom nödvändiga för att få fullt publikstöd.

På senare år har Lives skivsläpp fått allt hårdare kritik - detta med all rätt. Jag är inte ensam om att tycka att bandet har utvecklats i en oroande riktning, men när Ed ensam påbörjar ”The River” så skiner hela bandet upp. En osynlig våg av energi svepte över dom och även den annars stelbenta, och numera spagettismala bassisten Patrick Dahlheimer rör på påkarna. Jag erkänner faktiskt att även en totalt ointressant låt som ”The River” imponerade. Det är just därför man ska uppleva dessa herrar, för Live är ett av få band som faktiskt låter bättre i konsertsammanhang än på skiva. Till och med deras redan briljanta version av Johnny Cash odödliga klassiker ”I Walk The Line” förbättrades.

När huvudpersonen i dramat annonserade att Jerry Harrison fanns i publiken och bevakade sina lärlingar innan Ed påbörjade ”Mirror Song”, ja då kunde jag faktiskt inte önska mig mycket mer. The Heads grundare som producerade Lives debut ”Mental Jewlery” samt uppföljaren ”Throwing Copper”, tyckte nog även han om vad han såg och jag myste verkligen i stora drag. Ljudet var i stort sett felfritt, vilket är mer än vad man kan säga om publiken.

Jag vet inte vad det är med amerikaner, men så fort det är musik som gillas så står man tydligen stilla. Såvida det inte är Slayer förstås. Detta är ett fenomen jag otaliga gånger upplevt med Live men även andra band, och är helt och hållet motsatsen till hur band tas emot i Europa. Betydligt värre exempel har dock upplevts och Ed fick riktigt igång Fillmores kvinnor efter en liten stripteaseakt där tröjan flög sin kos och rörelserna började likna dom Elvis en gång i tiden blev uppmärksammad för.
 
Kvällen avslutades med allsång där alla gladeligen sjöng frasen “We all wanna dance with you” om och om igen tills Live bockade och bugade och gick av scenen. Avundsjukan gör sig nu riktigt påmind och jag önskar jag kunde uppleva detta igen när det är Stockholms tur att få besök av Live senare i sommar. För vem vet hur länge denna reportoar fortgår? En sista önskan vore fler låtar från “Mental Jewlery”, men att begära fler från debutplattan efter dom dryga 4 minuterna med “Mirror Song”, kan nog ses som enormt girigt. Säga vad man vill, men Live har åter igen bevisat att dom ska upplevas live
end of discussion.

Text: Peter Bergstrand Foto: Helmut Riedl

Publicerad 26 Maj 2006

Kommentarer:

Namn
Kommentar
Skriv: DIEQ (case-sensitive)
Dra pilen till höger (Kräver JavaScript)
arrow-right_white.gif