Fler Skivor
Saybia
Eyes On The Highway
Machine Head
The Blackening
Vanessa
The Wise & The Constant Guardian
Finger Eleven
Them vs. You vs. Me
Isis
In The Absence Of Truth
The Haunted
The Dead Eye
 
Låtlista
 1. The River
 2. Mystery
 3. Get Ready
 4. Show
 5. Wings
 6. Sofia
 7. Love Shines (A Song For My      Daughters About God)
 8. Where Do We Go From Here?
 9. Home
10. All I Need
11. You Are Not Alone
12. Night of Nights
Relaterat
The Fillmore
Konsert
Live
(Epic/Red Ink), 2006

Live är musikaliska genier. Det är inte bara ett påstående utan det är även hård fakta och grabbarna från York har förvaltat denna gåva klanderfritt sedan bildandet 1989, då under namnet Public Affection. Varje skiva var omgivet med en andlig närvaro samt en oförklarlig mystik och det talades hellre i eror än om skivornas titlar. Sångaren Edward Kowalczyks röst fick lyssnare att beundransvärt häpna och Lives musik hyllades världen över, framför allt i det liberala Holland. Men när vi gick in i det nya millenniet så inträffade något.

Bandmedlemmarna blev äldre, förskaffade sig fruar och barn såväl som ett stort bankkonto med dollarsedlar gravt präglade av ”Throwing Copper” och ”Secret Samadhi”. Det är naturligt och nödvändigt att utveckla musiken med samma framfart som bandet gjort på ett personligt plan, men att gå i rätt riktning kan uppenbarligen vara komplicerat ibland. Jag tänker osökt på band som Therapy, som stadigt utvecklats i motvind, samt Godsmack som har stått stilla och låter numera väldigt tråkiga. När Live släppte albumet ”V” fick vi ett första smakprov på ett ”mognare” sound som bandet utlovade men togs emot av mycket kritiserande famnar.

Nu när jag sitter och lyssnar på deras senaste produktion 5 år senare, så är det svårt att låta bli att missbelåtet sucka. Omslaget till ”Songs From Black Mountain” med Edward stående i ett vattenfall ger mig heller ingen anledning att dra på smilbanden, om det nu inte skulle vara för att man tycker det ser högst löjligt ut. Säga vad man vill men Live har kommit att bli en enmansshow där sångarens döttrar är en av musikens röda trådar och där en tydlig jag-attityd alltmer uppenbarat sig. Jag säger ”han” för att Kowalczyk hjälper till med produceringen, står som skapare av både text och musik samt skriver otaliga poetiska stycken till sina flickor som kastas omkring i olika låtar där det tycks passa. Han gör även en större mängd solospelningar för diverse radiostationer och musikkanaler medan resterande av bandet solar på någon strand någonstans eller äter marshmallows med familjen hemma i Los Angeles eller York.

Så vad betyder detta för musiken? ”Songs From Black Mountain” fortsätter där ”Birds Of Pray” slutade, trots påståendet från bandet själva, eller snarare Ed, att dom är pånyttfödda. Vad dom menar med det vet jag inte för att detta låter nästan lika tråkigt som tidigare. Musiken är inte seriös längre, saknar djup och produktionen haltar. Första singelsläppet ”The River” fortsätter trenden med associationer till vatten och trallar på i riktig popanda och skulle kunna platsa på vilken barncd som helst. Som tur är så blir det bättre.

Låtarna känns mer färdigställda än sina syskon på ”Birds Of Pray” trots det faktum att ingen orkar fortgå i mer än 4 minuter. Detta är dock Live och deras, för närvarande, blygsamma briljans skriker efter uppmärksamhet på redan klassiska ”Where Do We Go From Here” och bekänner färg i smått fantastiska ”Show” som man faktiskt blir glad och hoppfull av att lyssna på. "Wings" innehåller också element som gör att håret tidvis reser sig och är nog mest troligt ämnat till bandet då Edward sjunger "Sometimes you've got to burn the old brush out so the new can grow" som i stort förklarar hur dom tänkt under denna skiva. Men varför kasta ihop två till synes olika spår för att skapa en mycket märklig komposition i "Night of Nights" är för mig ett märkligt mysterium. Varför inte skriva klart låtarna istället eller helt enkelt låta bli att släppa den?

I sin helhet är ”Songs From Black Mountain” en mycket matt prestation. Det är tydligt att Live vill simma i pophyllan men klarar inte av konststycket utan att bränna sig och jag välkomnar den dag bandet inser att den väg dom vandrar på inte leder till ett grönare gräs.

Text: Peter Bergstrand

Publicerad 22 April 2006

Kommentarer:

Namn
Kommentar
Skriv: KPPA (case-sensitive)
Dra pilen till höger (Kräver JavaScript)
arrow-right_white.gif