Fler Konserter
Iron Maiden
Globen

Tool
Sleep Train Amphitheatre

Red Hot Chili Peppers
Arco Arena
Pearl Jam
Bill Graham Civic Auditorium

Counting Crows
Sleep Train Amphitheatre

Live
The Fillmore
 
Setlist
Drifting (Ed solo)
---
Sometimes
Severed Hand
Whipping
Corduroy
World Wide Suicide
Animal
Marker In The Sand
Dissident
Even Flow
Army Reserve
Insignificance
In My Tree
Lukin
Garden
I Got Id
Inside Job
Rearviewmirror
---
Wasted Reprise
Come Back
Better Man
Life Wasted
American In Me
Alive
---
Last Kiss
Big Wave
Blood
Leash
Fuckin’ Up
Yellow Ledbetter
Relaterat
Pearl Jam
Skiva
Pearl Jam

Det har tagit Pearl Jam 11 år att återkomma till San Francisco. Många trodde dagen aldrig skulle komma, men när Seattle-rockarna väl dök upp gav bandet tillbaka lite av sin långvariga frånvaro genom att bjuda på tre datum i rad. Denna söndag, vilken var andra spelningen i raden, var slutsåld sedan länge tillbaka och i vanlig ordning handlades det med biljetter utanför arenan. Även fast Pearl Jam inte är samma kommersiella succé på Billboardlistan som för 10 år sedan så är dom endå en kraft att räkna med på livescenen och få band har idag samma dragningskraft.

Konsert-T-shirts fanns det gott om bland de köande fansen utanför Bill Graham Civic Auditoriums portar och så vitt jag kunde se var de flesta av Pearl Jams turneér och skivor representerade. Plakat, banderoller och även andra ting var rellativt vanligt. Trots att frontfiguren Eddie Vedder själv mjukstartade kvällen med “Drifting”, var det ganska klart att bara ett fåtal människor brydde sig om förbandet. Att Sonic Youth sedan spelade som kvigor på grönbete utan någon som helst kontroll spädde bara på ointresset och jublet mellan låtar lät väldigt påtvingat. Den dåliga ljudkvalitén fick nog högtalarna att känna sig bakfulla och stackarna som reserverade sig längst fram för att försäkra sig om en bra plats under Pearl Jams framförande, gick nog gå hem med blödande öron.

Allt elände var dock ett minne blott när klockan slog nio. Ut kommer Vedder med resterande av bandet hack i häl och piskar igång med “Sometimes”. Det tog dock tvärstopp då Eddies minne spelade honom ett spratt och efter enbart första ordet utbrast i ett förvånat skratt. Låten påbörjades dock inte igen och efter en kort ursäkt, där den flinande sångaren erkände att detta nog aldrig hänt honom förut, fortsatte konserten – en konsert som kom att bli bland den mest unika jag upplevt.

Deras rutin glänste igenom mer och mer för varje minut som gick. Det var tillbakalutat, ledigt med en obesvärad atmosfär, men samtidigt visade de sidor som sträcker sig tillbaka till “Ten”-eran där energin verkar komma direkt från närmsta kärnkraftverk. Kombinationen passade utmärkt och resulterade i ett publikstöd av sällan skådat slag. Vid “Dissident” och “Even Flow” kokade arenan och många fans som placerat sig lite för nära scen för deras eget bästa, bars ut en efter en, precis som det ska vara på en rockkonsert, men något jag sällan ser i USA.

Vedder hade uppenbarligen tagit sig en resa till vinkällaren innan kvällens början. Vid var ledig stund han kom åt hinkades det rödvin och kedjerökning är något för amatörer i jämförelse med den icke allt för hälsosamma frontfiguren. Även fast alkoholen vid vissa tillfällen gjorde sig påmind i form av en smått snubblande gång, verkade det som ju tommare flaskan han bar omkring på blev, desto bättre blev både rösten och misshandlandet av mickstativet. Men det var inte bara Vedder som var ivrig att visa att Pearl Jam minnsan fortfarande har vild grunge kvar i kroppen. Mike McCready böjde strängarna som aldrig förr och lirade ofta dueller med sin stallkamrat Stone Gossard.

Även fast Pearl Jam är ett av världens mest populära liveband, så vågades det mycket. Om det var vinet som talade är en helt annan fråga, men för att chocka publiken dök Eddie upp mitt bland folk på ståplats och sjöng hela "Last Kiss" i början av encore nummer två. Tillfällig kalabalik utbröt men trots det faktum att Vedders skjorta genomgick en seriös kvalitetskontroll blev det inga avbrott i sången – inte för att han behövde sjunga många ord innan arenans besökare tog över dock. Jag tror inte det fanns en enda människa denna kväll som inte tog i för president och fosterland. “Oh, where oh where can my baby be?” skreks ut av alla med en sådan entusiasm att man ryste och jag kunde bara inte sluta le. Totalt omöjligt.
 
Men vad har man lärt sig av denna upplevelse? Ja, först och främst att deras självbetitlade platta, som släpptes tidigare i år, funkat som bränsle. Grabbarna riktigt öser, betydligt mer än en desperat man i en ständigt sjunkande roddbåt. Och med tanke på den ständigt långa och varierande setlisten, så hade man fått upplevt alla dess låtar ifall lördagens biljett hade inhandlats. Pearl Jam är och kommer så att förbli kungar av setlists. Vidare så spelar det ingen som helst roll att det blir fel ibland. Inte ens när öppningslåten ramlar ner i brunnen och texten helt och hållet glöms bort - snarare tvärt om. Dessutom är det tydligen grunge att dricka rödtjut. Så skål på er, för nu ska det drickas vin.

Text och Foto: Peter Bergstrand

Publicerad 17 Juli 2006

Kommentarer:

Namn
Kommentar
Skriv: IHdU (case-sensitive)
Dra pilen till höger (Kräver JavaScript)
arrow-right_white.gif