Fler Skivor
Saybia
Eyes On The Highway
Machine Head
The Blackening
Vanessa
The Wise & The Constant Guardian
Finger Eleven
Them vs. You vs. Me
Isis
In The Absence Of Truth
The Haunted
The Dead Eye
 
Låtlista
 1. Graduation Day
 2. Laughing At You
 3. Lying Through Your Teeth
 4. Nowhere Fast
 5. Scandalous
 6. Curious
 7. God
 8. Shot In The Back (The Platypus)
 9. Million Dollar Decision
10. She's Not It
11. Egyptian Musk
12. Cannibal Girl
13. K Horse
14. Beating Heart Baby
Head Automatica
(Warner Bros/Wea), 2006

Ta det bästa ur Emo-genren, vilket för övrigt inte är mycket att spatsera med, och blanda det med europop så får du en produkt vid namn Head Automatica. Även fast man inte kan säga detsamma om soundet på debutplattan ”Decadence”, då den besitter betydligt tydligare experimentella elektroniska tongångar, så kan man inte komma ifrån det faktum att frontfiguren Darryl Palumbo inte alls kan sjunga. Palumbo som förövrigt leder bandet Glassjaw, skränar ut sina poetiskt bleka texter med både bananer och äpplen djupt nedtryckt i halsen. Resultatet blir rent ut sagt bedrövrigt.

Det är väldigt synd. Head Automatica kan faktiskt spela intressant musik och på ”Popaganda” lyckas bandet hitta vissa bekväma platser man kan avnjuta deras musikaliska kompitens på. Då speciellt på ”Shot In The Back” och ”Nowhere Fast” men Darryls fruktätande röst gör att man rynkar på näsan och missar hur musiken igentligen låter. Kan inte påstå att jag är speciellt betuttad i Glassjaw heller, men skrik och skrän döljer i alla fall hans oförmåga.

Vad Head Automatica försöker medla förvinner även det, och om orken finns upptäcker du ordbajseri och klichéspyor på högsta nivå. Det finns både ledsna tonårsflickor, brustna hjärtan, nödrim, och vilsna själar i texterna. För vissa kanske det inte spelar någon roll, men låter man som Palumbo, har i alla fall jag mycket svårt att ta detta på ett någorlunda allvar. Om det nu är meningen med ”Popaganda” vet jag dock inte men man har samtidigt svårt att tro på dess motsats.

Det är hur som helst inget unikt bandet har skapat och man lyssnar tragiskt nog hellre på ett av tusentals Emo-band som översvämmat vårat jordklot. Men jag tror faktiskt jag lämnar båda alternativen ifred och äter en vattenmelon istället, för detta ointressanta bokstöd ”Popaganda” nu agerar som, tillhör hormonstinna tonårspojkar med frisyrer med fler än två färger. Lyssna på ”Million Dollar Decision” så förstår du vad jag menar.

Text: Peter Bergstrand

Publicerad 20 Juli 2006

Kommentarer:

Namn
Kommentar
Skriv: VOYF (case-sensitive)
Dra pilen till höger (Kräver JavaScript)
arrow-right_white.gif