Fler Konserter
Iron Maiden
Globen

Tool
Sleep Train Amphitheatre

Red Hot Chili Peppers
Arco Arena
Pearl Jam
Bill Graham Civic Auditorium

Counting Crows
Sleep Train Amphitheatre

Live
The Fillmore
 
Setlist
Stinkfist
The Pot
46 & 2
Jambi
Schism
Rosetta Stoned
Opiate
Sober
Lateralus
Vicarious
Ænema
Relaterat
Tool

Det finns ett fåtal band och artister som vill, kan och till fullo pekar finger åt allt och alla. Tool är ett av dessa individer som gör som dom vill och har så gjort sedan det först begav sig. Hurvida det är något positivt eller inte när man sällan turnerar kan diskuteras, men att det har en enorm dragningskraft bland fansen är vi flesta som lyssnar på Tool redan medveta om. Det är nästan på gränsen magiskt hur ett band kan besitta en sådan egoism men endå vara en kommersiell succé. Enligt eget utsago visar detta framför allt vilken hög kvalité musiken håller men också att den bringar lojalitet från fansen då det inte riktigt haglat Tool skivor precis.Turneérna kommer lika sällan som skivorna och när dom för en gångs skull förvillat sig ut på vägarna igen finns det ingen anledning att sitta hemma med ett parkerat arsle framför Tvn.

Jag försöker alltid vara opartisk innan jag drar på konsert, men denna gång kunde jag inte hjälpa att vara extremt förväntansfull, och det till den milda grad att allt annat än en perfekt spelning skulle lämna ett kladdigt snigelspår på trumhinnan. Och med en A Perfect Circle-spelning relativt färskt i minnet hade jag en ganska god idé om vad jag kom för att se eller snarare ville se. Och mycket riktigt så var det som déjà vu.

Frontmannen/skaparen/musikguden James Maynard Keenan stod stationerad bredvid trummorna under hela framträdandet iförd enbart ett par jeans av modell väldigt tight och en ljus cowboyhatt. Förutom hans röst, var sällsynta spasmliknande utbrott det enda som visade att mannen i fråga var levande. De övriga bandmedlemmarna följde även dom detta exempel till viss del och var man ute efter en show alá Kiss så hade John Blund kommit på besök innan man vetat ordet av. Men innan jag sparkar hästen i arslet så tåls det att nämnas åter igen att detta är Tool, och vad än dessa herrar hittar på är det välplanerat och överlägset på sitt egna underliga vis.

Stilrenhet var dagens röda tråd. Scenen gick i Nordpolens tecken med allt klätt i vitt och det inkluderar både roadies och Maynards överkropp som för övrigt såg ut som om den inte sett dagsljus på år och dar. Inte speciellt överaskande lades det mycket tyngd på senaste alstret men jag uppfattade det också som att det var deras svagaste länk denna kväll. “The Pot” och “Vicarious” smälte in som en graciös kameleont som om dom spelats i åratal och imponerade så pass att jag glömde bort tid och rum. Men som på ”10,000 Days” pysslades det med långa mellanspel och instrumentella segment i kategori: jobbigt långa. För vissa kanske en välkommen bonus men för mig var det slöseri med tid som kunde användas till att klämma in en extra låt eller två.

Visst, jag erkänner att jag låter grinig. Att sitta och leta efter fel i en konsert av denna kaliber är både etiskt fel och är ett betydligt större slöseri med tid än Adam Jones oändliga rundgångar. Tool vet vad dom gör och när man trodde man sett allt, spenderade bandet goda tio minuter sittandes i ring mitt på scen istället för att traditionellt gå av innan sitt encore. Som resultat tändes det mer tändare bland publikhavet än vad några kedjerökare förbrukar under en livstid. Maynard var väldigt fåordig men kom med en respons till spektaklet ”I'm a little confused, I thought they confiscated all your crack pipes at the door. What do you need those lighters for?”

Maynard, inte ska du vara förvånad. Här pekar vi alla finger åt allt och alla.

Text: Peter Bergstrand Foto: Adam Dickinson

Publicerad 11 September 2006

Kommentarer:

Namn
Kommentar
Skriv: XQHB (case-sensitive)
Dra pilen till höger (Kräver JavaScript)
arrow-right_white.gif