Fler Skivor
Saybia
Eyes On The Highway
Machine Head
The Blackening
Vanessa
The Wise & The Constant Guardian
Finger Eleven
Them vs. You vs. Me
Isis
In The Absence Of Truth
The Haunted
The Dead Eye
 
Låtlista
 1. Atlantic
 2. Is It Any Wonder
 3. Nothing In My Way
 4. Leaving So Soon
 5. Bad Dream
 6. Hamburg Song
 7. Put It Behind You
 8. Iron Sea
 9. Crystal Ball
10. Try Again
11. Broken Toy
12. Frog Prince
Keane
(Interscope), 2006

Brittiska Keane går just nu genom en fas många band erfarar. Att spela in en uppföljare till en dundersuccé är alltid ett speciellt uppdrag som kräver det lilla extra från artisten. Vad hittar dom på för att överträffa sig själva och hur kommer fansen reagera? Inte många av de nästan 5 miljoner som inhandlade Keanes debutplatta ”Hopes And Fears” världen över kommer att bli besvikna, men ett ögonbryn eller två lyfts nog när ”Under The Iron Sea” först spelas.

Det är ett mer tillbakalutat Keane man hör i inledande “Atlantic” som avger en hypnotisk känsla av vad som komma skall. Keane har länge betraktats som en lillebror till Coldplay som seglar i Radioheads kölvatten, men liknelserna till dessa band är inte helt och hållet missvisande. Med andrasingeln “Is It Any Wonder” och skivans bästa spår “Nothing In My Way” visar Keane dock sina nyfunna unika drag som ger prov på en mer mogen attityd. Det vågas mer, inte mycket har lämnats åt slumpen, och det är stundtals betydligt aggressivare.

Guldkorn finns det gott om på skivan men den har även sina skavsår. “Broken Toy” är ett praktexempel på hur fel det kan gå ibland. Här överdoseras det på psykedeliska utsvängningar som får The Pixies att rodna och avslutande “The Frog Prince” har element med ytterst kaotiska tongångar. Jag måste också tyvärr medge att några låtar placerar sig i ett ingenmansland där inget sticker ut från det monotona trallandet som det tragiska försöket till ballad “A Bad Dream” och sirapssega “Hamburg Song” demonstrerar.

Men det sprakar ordentligt om Keane när deras musikaliska talanger får fritt svängrum. “Crystal Ball” leder frontmannen Tom Chaplins smått blyga röst till nya höjder och jag har svårt att sluta nynna på dess refräng. “Under The Iron Sea” är inget dåligt försök att stå på helt egna ben, fast än Coldplay-stämpeln fortfarande gömmer sig bakom kulisserna. Nu är inte det något negativt i ordets rätta bemärkelse, snarare tvärtom, och det finns inga tvivel om att Keane kommer klara av denna fas med bravur.

Text: Peter Bergstrand

Publicerad 9 Juni 2006

Kommentarer:

Namn
Kommentar
Skriv: XDbD (case-sensitive)
Dra pilen till höger (Kräver JavaScript)
arrow-right_white.gif